Är hemma igen efter den värsta natten i mitt liv. I skrivande stund vet vi fortfarande inte vad som är fel på vår lille Albin.
Efter att ha varit på VC i går fick vi en akutremiss till Näl pga att Albins blodvärde var så lågt som 59, man bör ligga runt 120-150. Barn något lägre än vuxna. Personalen var mycket förvånade över att Albin var så pigg som han var.
Jag fick ringa hem Magnus som var i Trollhättan å jobbade. Han och Albin åkte in till Näl och blev inlagda med bloddropp. Som mamma känner man sig fruktansvärt hemsk som inte sett att ens barn varit så dålig, man tänker hela tiden på hur det skulle vart om vi åkt in tidigare.... Albin var magsjuk för ca 4 veckor sedan så därför har vi trott att han varit blek å hängig pga av att magen fortfarande inte hade hämtat sig.
Min svärmor kom hem till mig i går kväll och sa att jag borde åka in till Näl, de trodde att Albin hade leukemi eftersom infektionsprovet visade sig negativt och att vi skulle skickas ner till Sahlgrenska för att ta mer prover.
Den känslan av att få veta att ditt barn förmodligen har drabbats av cancer är obeskrivbar.
Man vill bara skrika rätt ut och det känns som man går i tusen bitar inombords.
Natten har som sagt varit den värsta natten i mitt liv och känslorna har gått som en bergodalbana som slitits mellan hopp å förtvivlan... Jag har bara gråtit å gråtit och undrat vad för hemskt man har gjort för att förtjäna detta. Albin har definitivt INTE förtjänat detta....
I morses fick vi en liten gnutta hopp då det andra provsvaret INTE visade på leukemi som det tidigare provet hade gjort. Och resan ner till Sahlgrenska avbokades för tillfället.
Läkarna kunde inte förstå hur det kunde visa så fel... Albin ligger kvar över natt och ska ta nya prover i morgonbitti igen. Det är nåt som inte är som det ska med benmärgen eftersom den har slutat att producera röda blodkroppar och om det är av en kraftig infektion eller om det är cancer vet vi inte i dagsläget. Och DEN ovissheten ska vi inte prata om hur den sakta bryter ner en psykiskt... Jag kan egentligen inte med några ord beskriva det som jag å min familj går igenom just nu... Men just nu lever jag på hoppet och är livrädd för att somna i natt eftersom jag inte vet vad morgondagen kommer att komma med för besked....
Ta hand om er för man vet ALDRIG vad livet har att ge.....
♥
I måndags fyllde min lille Felix 4 år, han blev mäktad glad över sin muskelösa spindelmannendräkt. Alltså tacksammare barn får man leta efter. Han hade med all säkerhet blivit lika nöjd med en påse kottar & pinnar.
